Tolv år senare: Arbetsförmedlingen låter fortfarande novisen bära risken

År 2014 kritiserade jag Arbetsförmedlingen för att unga arbetssökande själva förväntades avslöja oseriösa arbetsgivare i myndighetens egna kanaler. Tolv år senare är formuleringarna mjukare och kontrollsystemen fler – men den grundläggande ansvarsförskjutningen finns kvar.

Det började med en mening

Den 28 oktober 2014 skrev jag inlägget ”Jag tycker att det är för dåligt av Arbetsförmedlingen”. Bakgrunden var Arbetsförmedlingens egen artikel ”Varning för oseriösa jobb”, riktad till ungdomar som just gått ut gymnasiet eller var nya i Sverige.

Råden handlade bland annat om låg eller obefintlig lön, provisionsarbete, milersättning, återkommande annonser och avsaknad av kollektivavtal. Men sedan kom formuleringen som sammanfattade myndighetens hållning:

”Det är ditt ansvar som arbetssökande att själv syna företaget i sömmarna.”

Det var detta jag vände mig mot. De ungdomar som saknade arbetslivserfarenhet, referensramar och källkritisk kompetens förväntades kontrollera företag som en statlig myndighet hade släppt in i sin egen rekryteringskanal. I vissa fall kunde samma ungdom dessutom riskera sin ersättning om ett anvisat arbete inte söktes.

Frågan var då – och är fortfarande – enkel: vem är till för vem?

Platsjournalen är borta – mekanismen finns kvar

Platsjournalen upphörde som papperstidning 2017 och ersattes av digital information. I dag är Platsbanken den centrala statliga annonsytan. Arbetsförmedlingen beskriver den numera uttryckligen som en elektronisk anslagstavla där annonsören är fullt ansvarig för sin annons.

För att annonsera måste en svensk annonsör vara verksam i Sverige och finnas i SCB:s företagsregister. Annonserna genomgår en automatiserad granskning när de publiceras. Arbetsförmedlingen kan ta bort annonser och vid upprepade överträdelser spärra annonsören.

Det är en tydligare och mer utvecklad ordning än 2014. Villkoren förbjuder bland annat annonser om arbeten som inte finns, vilseledande uppgifter och tjänster där sökanden kan förväntas medverka till lagbrott.

Tre olika saker blandas lätt ihop

För den arbetssökande framstår allt som ”ett jobb från Arbetsförmedlingen”. Juridiskt och administrativt finns däremot tre olika nivåer:

Här uppstår den principiellt svåraste situationen. Annonsen är formellt arbetsgivarens ansvar och Platsbanken endast en anslagstavla. Men när en handläggare gör annonsen till en platsanvisning har myndigheten samtidigt bedömt att arbetet är lämpligt för den enskilde – och kopplat ett möjligt ekonomiskt hot till att söka det.

Den arbetssökande möter alltså både en statlig förtroendesignal och ett kontrollsystem. Ändå kan det fortfarande vara samma oerfarna person som förväntas upptäcka att bolaget bakom annonsen inte är vad det utger sig för att vara.

”Kolla upp att arbetsgivaren är seriös”

Den gamla formuleringen om att själv ”syna företaget i sömmarna” verkar ha försvunnit. Men den 24 april 2026 publicerade Arbetsförmedlingen artikeln ”Så undviker du att bli utnyttjad på jobbet”.

Där skriver myndigheten att det är viktigt att den arbetssökande kontrollerar att arbetsgivaren är seriös och bedriver verksamheten lagligt och säkert. Råden omfattar anställningsbevis, kollektivavtal, lön, provjobb och svartarbete.

Det är naturligtvis bra information. Ingen myndighetskontroll kan ersätta individens vaksamhet. Men information är inte samma sak som ansvarsfördelning.

Kontrollerna skärps när staten riskerar pengar

Arbetsförmedlingen har i dag ett betydligt mer utvecklat arbete mot arbetslivskriminalitet, välfärdsbrott och felaktiga utbetalningar. Myndigheten genomför automatiserade arbetsgivarkontroller, fördjupade utredningar, kontroller av skatteskulder och näringsförbud samt oanmälda arbetsplatsbesök.

Men myndighetens egen redovisning visar också var tyngdpunkten ligger. De mer omfattande kontrollerna är i huvudsak knutna till situationer där arbetsgivaren söker anställningsstöd eller deltar i en arbetsmarknadspolitisk insats. Kontroll av domar sker manuellt i enskilda fördjupade ärenden. Nya riskmodeller och bättre informationsutbyte är fortfarande under utveckling.

Det är rimligt att skydda skattemedel. Men det skapar en besvärande asymmetri:

• När staten riskerar en felaktig utbetalning aktiveras arbetsgivarkontroller, riskbedömningar och ibland arbetsplatsbesök.
• När en ung person huvudsakligen riskerar utebliven lön, sin identitet, sin trygghet eller att dras in i oseriös verksamhet är den redovisade kontrollen vid annonsporten betydligt tunnare.
• När den arbetssökande inte uppfyller sina krav finns ett utbyggt system för rapportering, underrättelser och sanktioner.

Arbetsförmedlingen konstaterar själv i sin brottsförebyggande rapport att arbetsgivare och arbetssökande kan vara både utförare, offer och möjliggörare av brott. Men rapporten behandlar inte Platsbanken eller annonsgranskningen som en egen brottsförebyggande kontrollpunkt.

Tvingas ungdomar fortfarande söka?

Ja, möjligheten finns kvar – men omfattningen har minskat kraftigt.

IAF:s granskning från december 2025 visar att antalet platsanvisningar minskade från omkring 38 000 per månad 2013 till omkring 2 000 per månad 2025. Sannolikheten för en arbetslös person i den granskade gruppen att få en platsanvisning minskade från 7 procent 2013 till 0,3 procent 2025.

Under januari–september 2025 fick knappt 8 000 personer minst en platsanvisning. De flesta fick mellan en och fem. Det betyder att problemet är mycket mindre vanligt än när jag skrev 2014 – men inte att principen har försvunnit.

Dessutom vill både regeringen och tillsynsmyndigheten se en ökad användning av platsanvisningar. Arbetsförmedlingen har utbildat handläggare och utvecklat tekniskt stöd för att öka antalet anvisningar och förslag.

Ett lämpligt arbete – på papperet

Enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring ska ett lämpligt arbete bland annat erbjuda skäliga anställningsförmåner och arbetsförhållanden som följer reglerna om hälsa och säkerhet. Ett arbete som innebär lagbrott, uppenbart oskäliga villkor eller olaglig arbetsmiljö ska naturligtvis inte betraktas som lämpligt.

Den svåra delen är tiden före bevisningen. En 19-åring möter sällan arbetsgivaren med en dom, ett myndighetsbeslut eller en färdig utredning i handen. Signalerna kan i stället vara ett märkligt manus, undvikande svar om lönen, ständiga namnbyten, ett nytt bolag med gamla företrädare eller instruktioner som först efter några dagar visar vad verksamheten egentligen går ut på.

Det krävs erfarenhet för att förstå när flera var för sig svaga signaler tillsammans bildar ett mönster. Just den erfarenheten saknar den målgrupp som systemet säger åt att kontrollera arbetsgivaren.

Statlig kanal – privat risk

Arbetsförmedlingen kan juridiskt beskriva Platsbanken som en anslagstavla. För en ung arbetssökande har avsändaren ändå betydelse. En annons på en statlig myndighets webbplats får ett annat förtroendekapital än samma annons på en anonym annonssida.

Det betyder inte att Arbetsförmedlingen har godkänt varje företag. Men det betyder att myndigheten måste ta ansvar för den förutsägbara tolkningen: ”Det ligger på Arbetsförmedlingen – då måste någon ha kontrollerat det.”

När den kontrollen i huvudsak består av företagsregistrering och automatiserad annonsgranskning uppstår ett glapp mellan hur trygg kanalen uppfattas och vad publiceringen faktiskt garanterar.

Samma glapp syntes så sent som 2025 och 2026 när Platsbanken släppte igenom annonser om vuxenfilmsproduktion respektive ”personliga vuxensamtal”. Den senare visade sig avse arbete på en sexlinje och togs bort först efter mediefrågor. Fallen bevisar inte att bedrägliga arbetsgivare är vanliga i Platsbanken, men de visar att en annons kan passera utan att verksamhetens verkliga innebörd har förståtts.

Vad en rimlig kontroll skulle kunna innehålla

Ingen föreslår att Arbetsförmedlingen ska garantera varje arbetsgivare eller förutse varje framtida lagbrott. Men mellan dagens automatiserade annonskontroll och en fullskalig brottsutredning finns ett stort utrymme för proportionerliga, riskbaserade åtgärder:

• starkare kontroll vid en arbetsgivares första annons och vid täta återpubliceringar,
• riskmarkering vid återkommande företags- och företrädarbyten,
• kontroll mot egna återkravs-, stöd- och avstängningsärenden,
• särskild granskning av riskbranscher, ren provisionslön och otydliga arbetsuppgifter,
• synlig information i annonsen om vilken kontroll som faktiskt har genomförts,
• en enkel och trygg funktion för att rapportera misstänkt arbetsgivare eller annons,
• ett tydligt skydd mot sanktion medan en konkret invändning mot en anvisad arbetsgivare utreds,
• återkoppling när en tidigare anvisad annons tas bort eller en arbetsgivare spärras.

Det skulle inte göra systemet riskfritt. Men det skulle flytta en rimlig del av kontrollbördan från den minst erfarna parten till den aktör som har myndighetsmandat, data, samverkansvägar och professionella handläggare.

Frågorna Arbetsförmedlingen bör besvara

1. Vilka kontroller görs av en arbetsgivare innan företagets första annons publiceras i Platsbanken?
2. Hur många annonser togs bort under 2025 och 2026 på grund av misstänkt olaglig, vilseledande eller icke existerande verksamhet?
3. Hur många arbetsgivare varnades eller spärrades – och hur många hade dessförinnan fått arbetssökande anvisade till sig?
4. Kontrolleras Platsbankens annonsörer mot Arbetsförmedlingens egna uppgifter om återkrav, felaktiga utbetalningar och tidigare missbruk av anställningsstöd?
5. Vilken utredning gör handläggaren av arbetsgivaren innan en vanlig Platsbanken-annons omvandlas till en sanktionsgrundande platsanvisning?
6. Vilket skydd har den unge som misstänker oegentligheter men ännu inte kan bevisa dem?
7. Varför används inte delar av den riskbaserade arbetsgivarkontrollen redan vid inträdet till den statliga annonskanalen?