Ett samhälle som varnar först när pengarna redan har lämnat offrets konto har inte byggt ett förebyggande system. Det har byggt ett system för efterhandsdokumentation.

Myndighetsvarningar är färskvara. En varning som publiceras månader efter att ett investeringsupplägg lanserats kan fortfarande ha ett historiskt värde, men dess brottsförebyggande effekt är betydligt mindre.

Sverige har just genomfört ett riksdagsval och processen för att forma en ny regering har inletts. Det gör detta till rätt tidpunkt att täppa till den lucka som länge har funnits mellan finansiell tillsyn, konsumentskydd och brottsbekämpning.

Varningsdatabasen visar vad myndigheterna ser – inte hela problemet

I Varningsdatabasen 2.0 har jag samlat omkring 45 500 varningar från 72 myndigheter runt om i världen.

Jag vill vara tydlig med att detta är min egen uppskattning efter att ha arbetat med materialet – inte resultatet av en färdig statistisk klassificering. Procentsatsen kan därför behöva justeras när hela materialet har kategoriserats och dubbletter samt sammanhängande kampanjer har räknats bort.

Men den övergripande bilden är tydlig: myndigheternas varningslistor domineras av falska handelsplattformar och aktörer som påstår sig erbjuda tillståndspliktiga finansiella tjänster.

Det betyder inte nödvändigtvis att samma typer av upplägg står för 90 procent av alla investeringsbedrägerier, alla drabbade eller alla ekonomiska förluster. Varningsdatabasen innehåller myndigheternas publicerade varningar. Den visar därmed i första hand vilka aktörer myndigheterna har mandat, rutiner och tekniska förutsättningar att upptäcka och varna för.

En falsk kryptoplattform kan använda flera domäner och bli föremål för varningar från ett stort antal tillsynsmyndigheter. Samma bedrägerikampanj kan därför förekomma många gånger i materialet.

Ett svenskt bolag som säljer onoterade aktier eller obligationer kan samtidigt drabba hundratals personer utan att förekomma på någon myndighets varningslista.

Det bortglömda investeringsbedrägeriet

I många anmälningar och granskningar framträder en annan form av investeringsbedrägeri. Det handlar inte primärt om en anonym kryptosida eller falsk tradingplattform, utan om investeringar i ett till synes riktigt bolag.

Bolaget kan vara registrerat och ha organisationsnummer, styrelse, webbplats och årsredovisning. Det som är falskt eller grovt vilseledande är i stället berättelsen om verksamheten.

Investerarna kan exempelvis få höra att bolaget:

• har tilldelats stora infrastrukturkontrakt,
• äger eller ska förvärva omfattande fastighetsbestånd,
• har rättigheter till mineralfyndigheter eller gruvdrift,
• har utvecklat en unik AI- eller handelsteknik,
• ska börsnoteras inom kort,
• förhandlar med internationella investerare,
• eller har tecknat avtal med myndigheter och storföretag.

Upplägget kan också byggas i flera bolagsled. Marknadsföringen börjar kanske med en påstådd bitcoinrobot som sägs ge en osannolik avkastning. Robotlösningen uppges ägas av bolag A, som ägs av bolag B, som i sin tur kontrolleras av bolag C.

Det är sedan aktier i bolag C som konsumenten uppmanas att köpa.

På ytan ser upplägget ut som ett kryptobedrägeri. Det som faktiskt säljs är däremot onoterade aktier. Om varningen enbart klassificeras efter marknadsföringsberättelsen försvinner själva investeringsinstrumentet. Om myndigheten bara söker efter en tillståndspliktig kryptotjänst kan hela bolagsupplägget falla utanför.

Ett registrerat bolag är inte ett kvalitetsintyg

Många konsumenter uppfattar ett svenskt organisationsnummer som ett tecken på att staten har granskat verksamheten. Men en bolagsregistrering innebär inte att någon myndighet har kontrollerat att bolaget verkligen äger de fastigheter, gruvrättigheter, patent eller kontrakt som används i marknadsföringen.

Registreringen visar att den juridiska personen existerar. Den visar inte att bolagets berättelse är sann.

Det går heller inte alltid att kontrollera bolaget i Finansinspektionens företagsregister. Ett bolag som emitterar egna onoterade aktier behöver inte nödvändigtvis bedriva en verksamhet som kräver tillstånd från FI.

Det svenska tröskelvärdet för prospektskyldighet är dessutom 12 miljoner euro under en tolvmånadersperiod, och det finns ytterligare undantag. FI beskriver de aktuella prospektreglerna här.

Ett bolag kan därför saknas både i FI:s företagsregister och på FI:s varningslista utan att frånvaron i sig säger något om huruvida investeringen är seriös.

FI:s varningslista träffar inte hela problemet

Finansinspektionen anger att myndigheten varnar för företag som erbjuder svenska konsumenter och investerare finansiella tjänster eller produkter utan nödvändiga tillstånd. Företagen erbjuder ofta investeringar som senare visar sig vara värdelösa. Så beskriver FI själv varningslistans omfattning.

Den modellen fungerar relativt väl mot falska banker, olicensierade handelsplattformar, klonade värdepappersföretag och andra aktörer som påstår sig bedriva tillståndspliktig verksamhet.

Den fungerar sämre när ett verkligt registrerat bolag säljer egna aktier eller obligationer med hjälp av falska eller kraftigt överdrivna uppgifter.

Då är den centrala frågan inte alltid om bolaget saknar ett finansiellt tillstånd. Frågan är om investerarna har förmåtts att betala genom vilseledande uppgifter om bolagets verksamhet, tillgångar, kontrakt och framtidsutsikter.

Polisen utreder – men vem varnar?

Polisen beskriver investeringsbedrägerier brett. De kan handla om aktier, fonder, kryptotillgångar, valutor, metaller, ädelstenar och andra investeringar som saknar värde eller är mycket svåra att värdera. Bedrägeriutredningar leds normalt av Polismyndigheten och i mer komplicerade fall av åklagare. Polisens information om investeringsbedrägerier.

Det betyder däremot inte att Polisen eller EBM har ett fungerande system för att snabbt publicera namngivna investerarvarningar. Brottsbekämpande myndigheter måste ta hänsyn till förundersökningssekretess, bevisläge och risken att en offentlig uppgift skadar utredningen. Ingen ska heller offentligt förklaras skyldig innan saken har prövats.

Dessa rättssäkerhetskrav är nödvändiga. Men alternativet kan inte vara fullständig tystnad medan ett pågående investeringsupplägg fortsätter att samla in pengar.

goAML är inte en varningslista

Banker och andra verksamhetsutövare kan rapportera misstänkta aktiviteter och transaktioner till Finanspolisen genom goAML.

Rapportering enligt penningtvättslagen ska inte enbart ske efter att pengarna har lämnat kontot. Den ska även ske när en misstänkt transaktion inte genomförs eller när misstanken uppstår före en affärsförbindelse eller transaktion. En verksamhetsutövare ska som huvudregel inte heller genomföra en transaktion som på skälig grund kan misstänkas utgöra ett led i penningtvätt. Bestämmelserna finns i penningtvättslagens tredje och fjärde kapitel.

Men goAML är ett slutet underrättelsesystem. Det är inte en publik varningstjänst.

En rapport till Finanspolisen hjälper därför inte den konsument som samma kväll söker efter bolagets namn, organisationsnummer eller domän och möts av en välbyggd webbplats – men inte hittar någon myndighetsvarning.

FI behöver kunna utfärda två slags varningar

FI har förändrat sitt arbetssätt och kan numera själv inleda en varningsprocess när myndigheten upptäcker en bedräglig webbplats. Tidigare byggde processen enbart på tips från allmänheten. FI redovisade förändringen i januari 2026.

Det är ett viktigt steg, men det löser inte grundproblemet med bolag som inte självklart bryter mot ett tillståndskrav.

En investerarriskvarning ska inte vara en dom. Den ska redovisa vilken aktör, domän eller produkt varningen gäller, vilka omständigheter som har verifierats, vilken källa som lämnat underlaget, när observationen gjordes och när varningen senast omprövades.

Det måste också finnas möjlighet att rätta, uppdatera och ta bort en varning om nya uppgifter förändrar bedömningen. Rättssäkerhet och snabbhet är inte varandras motsatser. Systemet måste byggas för båda.

Den nya regeringen bör ge ett gemensamt uppdrag

Finansinspektionen skrev redan 2024 att myndigheten saknar ett specifikt uppdrag som gäller investeringsbedrägerier. FI konstaterade samtidigt att varningslistan behöver vara aktuell, publiceras med så liten eftersläpning som möjligt och göras tillgänglig genom ett API. FI:s rapport Motverkande av investeringsbedrägerier.

Den regering som nu ska formas bör därför ge Finansinspektionen, Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Konsumentverket, Skatteverket och Bolagsverket ett gemensamt uppdrag att skapa ett nationellt system för snabba investerarvarningar.

En lista räcker inte – relationerna måste synliggöras

Investeringsbedrägerier består sällan av ett enda namn och en enda webbplats. Samma upplägg kan bestå av ett registrerat moderbolag, flera dotterbolag, en försäljningsorganisation, olika produktwebbplatser, falska nyhetsartiklar, annonser, callcenter, betalningsmottagare, kryptoplånböcker och nya bolagsnamn när det gamla har blivit känt.

Därför behöver Sverige mer än en alfabetisk lista över företagsnamn. Det behövs en relationsbaserad varningsdatabas där samma domän, företrädare, telefonnummer, betalningsmottagare eller tekniska infrastruktur kan kopplas till flera upplägg.

Det är också den bärande tanken bakom Varningsdatabasen 2.0: varningen blir betydligt mer användbar när den kopplas till andra varningar, aktörer och tekniska indikatorer.

Källor och vidare läsning

• Sveriges riksdag: Valet 2026 och regeringsbildningen
• Finansinspektionen: Om varningslistan
• Finansinspektionen: Huvuddrag i prospektreglerna
• Finansinspektionen: Motverkande av investeringsbedrägerier
• Ekobrottsmyndigheten: Stort investeringsbedrägeri rullas upp
• Polismyndigheten: Investeringsbedrägeri
• Lag (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism