När vi mäter det vi ser – riskerar vi också att prioritera fel?

Brås nya rapport om brottsutvecklingen beskriver en kraftig ökning av bedrägerier. Men tittar man närmare på vad som faktiskt mäts framträder ett metodproblem: rapporten handlar huvudsakligen om privatpersoners utsatthet, samtidigt som andra delar av den kriminella ekonomin orsakar betydligt större ekonomiska skador.

Fyra ekonomiska skadebilder – men bara en hamnar riktigt i strålkastarljuset

I ESO:s sammanställning av den kriminella ekonomins omfattning framträder en bild som skiljer sig markant från den man lätt får när man enbart följer den traditionella bedrägeristatistiken.

Här används ESO:s punktestimat för vinster i 2024 års fasta priser: cirka 6,2 miljarder kronor för bedrägerier mot personer, 7,3 miljarder mot företag, 9,8 miljarder i bidragsbrott och 16,0 miljarder för den post ESO benämner ”Bedrägeri mot EU”. ESO betonar att vinstskattningarna är beroende av metodantaganden och ska tolkas som uppskattningar, inte exakta belopp.

Den största av dessa fyra bedrägeriposter behöver däremot inte tolkas försiktigt när det gäller vilken brottstyp ESO avser. I rapportens tabell 3.3 består posten ”Bedrägeri mot EU” av EU-momskarusell. Punktestimatet är 16,363 miljarder kronor i omsättning och 16,035 miljarder kronor i vinst. Det handlar alltså om MTIC/momskaruseller – inte om en blandning av olika EU-bedrägerier.

Det är också viktigt att hålla fast vid rapportens geografiska ram. ESO analyserar uttryckligen den kriminella ekonomin i Sverige. De 16,0 miljarderna används alltså i ESO:s skattning av den svenska kriminella ekonomin. Att kategorin heter ”Bedrägeri mot EU” ska inte läsas som att andra medlemsstaters förluster har lagts ovanpå Sveriges. För den svenska diskussionen är den mer upplysande beskrivningen därför EU-momskarusell / MTIC.

Brå är tydliga med sin avgränsning

Det finns anledning att vara rättvis mot Brå. Rapporten Brottsutvecklingen i Sverige 2006-2024 försöker inte dölja sin metod.

Brå skriver uttryckligen att rapporten i huvudsak belyser brottslighet som drabbar privatpersoner och deras hushåll och att brottsutsatthet mot juridiska personer, exempelvis företag, kommuner och myndigheter, inte omfattas på samma sätt.

I bedrägerikapitlet sägs också uttryckligen att analysen i första hand ska behandla privatpersoners utsatthet och att Nationella trygghetsundersökningen, NTU, är en av huvudkällorna.

Det är metodologiskt begripligt. NTU ger långa och jämförbara tidsserier och gör det möjligt att följa vilka grupper som utsätts, hur ofta de utsätts och hur utvecklingen förändras.

Men just där uppstår också problemet.

Brottsligheten anpassar sig inte efter våra statistiksystem

Modern vinningsdriven brottslighet följer sällan de administrativa gränser som våra statistiksystem bygger på.

Samma kriminella miljö kan ena dagen genomföra investeringsbedrägerier mot privatpersoner, nästa dag använda bolag för kreditbedrägerier och därefter utnyttja handel mellan medlemsstater i ett momsbedrägeri. Pengarna kan flyttas genom samma målvakter, bolag, betalningsförmedlare och internationella nätverk.

Ur ett brottsekonomiskt perspektiv är det därför inte självklart att den mest relevanta indelningen är vem som råkar stå registrerad som målsägare.

Volym och brottsvinst är två olika saker

Brås egen rapport visar egentligen detta mycket tydligt.

Investeringsbedrägerier står för en mycket stor del av de identifierade brottsvinsterna, trots att de utgör en liten andel av antalet bedrägerianmälningar. Ett litet antal brott kan alltså orsaka större ekonomisk skada än tiotusentals mindre bedrägerier.

Samma förhållande blir ännu tydligare när perspektivet breddas till företag, välfärdssystem och skattesystem.

Företagen finns där – men nästan vid sidan av huvudberättelsen

Det blir extra intressant eftersom Brå faktiskt har undersökt företagens utsatthet.

I Brås företagsstudie uppgav 21 procent av företagen att de utsatts för ett eller flera bedrägerier under de senaste tolv månaderna. Bluffakturor var vanligast, följt av förfalskade mejl som såg ut att komma från personer inom företaget och syftade till att få pengar utbetalda.

Företagsbedrägerier är alltså knappast något marginellt fenomen.

Ändå får de en begränsad roll när den bredare berättelsen om Sveriges bedrägeriutveckling formuleras.

Det självspelande pianot

Brå är en av Sveriges viktigaste kunskapsmyndigheter på brottsområdet. Myndighetens analyser läses av regering, rättsväsende, myndigheter, kommuner, journalister och brottsförebyggande aktörer.

Därmed uppstår en möjlig återkopplingseffekt. Och här får resonemanget faktiskt stöd från ESO:s egen rapport. Författarna konstaterar att det saknas återkommande mätningar, systematiska utvärderingar och robusta data för flera av de mest vinstdrivande brottstyperna. De skriver vidare att avsaknaden av ett sammanhållet kunskapsunderlag försvårar strategisk styrning, långsiktig prioritering och systematisk uppföljning, med risk för att politiken blir reaktiv, fragmenterad och otillräckligt träffsäker.

Det är i praktiken kärnan i problemet. Det som mäts regelbundet får tidsserier. Det som får tidsserier kan beskrivas som en tydlig utveckling. Det som kan beskrivas tydligt får uppmärksamhet. Och det som får uppmärksamhet har bättre förutsättningar att påverka prioriteringar, resursdiskussioner och nya mätningar.

Jag skriver medvetet påverkar och inte bestämmer. Budgetar och myndighetsprioriteringar formas av betydligt fler faktorer än en enskild Brå-rapport.

Men det vore samtidigt naivt att tro att den bild som Sveriges centrala brottsförebyggande kunskapsmyndighet producerar saknar betydelse för vad som uppfattas som viktigt.

Risken är ett slags självspelande piano: vi mäter framför allt privatpersoners utsatthet, konstaterar att privatpersoner är utsatta, riktar ytterligare fokus mot samma område och får därmed ännu bättre kunskap om just den delen av brottsligheten.

Under tiden kan ekonomiskt större brottsområden förbli betydligt sämre kartlagda.

När samma mått används blir proportionerna tydligare

Det är viktigt att inte skapa en ny statistisk förenkling när man kritiserar den gamla. Därför bör ESO:s kategorier jämföras med samma mått. I tabell 3.2 skattas vinsterna till cirka 6,2 miljarder kronor för bedrägerier mot personer, 7,3 miljarder mot företag, 9,8 miljarder i bidragsbrott och 16,0 miljarder från EU-momskaruseller/MTIC.

De fyra posterna ligger inom ESO:s gemensamma kategori ”kriminella transaktioner”, där vinstmarginalerna skattas till 97-99 procent. ESO:s punktestimat för hela denna kategori är cirka 39,3 miljarder kronor i årlig vinst.

Det betyder inte att privatpersoners förluster är oviktiga. Tvärtom kan konsekvenserna för den enskilde vara förödande. Men ekonomiskt är bedrägerier mot personer bara en del av en betydligt större svensk brottsekonomi. Företagsbedrägerierna är större i ESO:s vinstskattning, bidragsbrotten är större och momskarusellerna är mer än två och en halv gånger så stora.

Frågan borde kanske ställas på ett annat sätt

Jag tror därför att nästa generations analyser av bedrägeribrottslighet behöver börja mindre i frågan:

Då blir privatpersoner fortfarande en självklar del av bilden.

Men bredvid dem finns företagen, bankerna, kreditsystemen, kommunerna, välfärdssystemen, staten och skattesystemet.

Och framför allt finns de kriminella aktörer som inte bryr sig särskilt mycket om vilken statistisk kategori pengarna råkar komma ifrån.

Brås rapport är värdefull – men den bör läsas för vad den faktiskt mäter

Min invändning mot rapport 2026:4 är alltså inte att Brå borde ha gjort NTU till något annat än NTU.

Invändningen är att ett kapitel med rubriken Bedrägeri lätt uppfattas som en beskrivning av bedrägeribrottsligheten i Sverige, när det i praktiken framför allt är en analys av vissa former av bedrägeri och huvudsakligen privatpersoners utsatthet.

Skillnaden är viktig.

Särskilt när samma rapporter används för att förstå vilka problem Sverige har, vilka brottstrender som växer och var samhällets begränsade utrednings- och brottsförebyggande resurser bör sättas in.

Analysen diskuterar skillnader mellan statistikens mätperspektiv. Uppskattningar av brottsvinster och ekonomiska förluster kommer från olika källor och är inte nödvändigtvis direkt jämförbara eller helt överlappningsfria. Syftet är därför att diskutera storleksordning, mätproblem och prioriteringsrisker, inte att presentera en ny exakt totalsiffra för svensk bedrägeribrottslighet.