Till valets vinnande lag: Ge Sverige förmågan att komma först på bollen

Analys · Mängdbrott · Kriminell ekonomi · Rättskedjan

Företagarna, Stiftelsen Tryggare Sverige och Svensk Handel beskriver ett verkligt problem: brotten mot företag är omfattande, kostsamma och alltför sällan framgångsrikt utredda. Men när kritiken huvudsakligen riktas mot Polisen och lösningen formuleras som en ny avdelning riskerar både adressaten och åtgärden att bli för enkla. Sverige saknar inte bara en organisatorisk ruta. Sverige behöver tidigare signaler, starkare privat-offentlig samverkan och uthållig kapacitet genom hela tillsyns- och rättskedjan.

Inför valet har brottsligheten mot företag fått välbehövlig uppmärksamhet. I en debattartikel i Svenska Dagbladet föreslår Företagarna och Stiftelsen Tryggare Sverige en nationell polisavdelning mot brott riktade mot företagare, med omkring 100 utredare, analytiker och statistiker samt särskilda näringslivsfunktioner i varje lokalpolisområde.

Polismyndigheten har invänt att en särskild organisation riskerar att skapa nya gränser, eftersom samma kriminella aktörer rör sig mellan brottstyper, sektorer och olika kategorier av brottsoffer. Företagarna och Tryggare Sverige svarar att specialisering och gränsöverskridande arbete inte behöver vara motsatser.

Båda sidor har poänger. Men debatten stannar enligt min mening för tidigt. Den verkligt avgörande frågan är inte bara var i Polismyndigheten arbetet ska placeras, utan vilken faktisk förmåga som finns att följa aktörerna, säkra bevisningen, återta brottsvinsterna och föra komplicerade ärenden genom hela rättskedjan.

Problembilden är riktig

Brott mot företag är inte en perifer ordningsfråga. Stölder, bedrägerier, utpressning, företagskapningar, kreditbedrägerier, bluffakturor och ekonomisk brottslighet skadar enskilda företag – men kan samtidigt finansiera och upprätthålla organiserad brottslighet.

Jag har i rapporten Från bluffakturor till kriminella ekosystem 2013–2026 beskrivit hur brottsligheten har rört sig från mer synliga och avgränsade upplägg till funktionella ekosystem. Samma möjliggörare, målvakter, bolag, konton och infrastrukturer kan användas i flera olika modus och av till synes fristående kriminella grupper.

Därför är det otillräckligt att bara räkna anmälningar eller avslutade ärenden. Frågan måste också vara om samhällets insats har minskat aktörernas möjlighet att fortsätta begå brott.

Myndigheterna blir ofta tvåa eller trea på bollen

Polisen och andra brottsbekämpande myndigheter får ofta sin första samlade bild efter att brottet redan har genomförts. En polisanmälan beskriver något som har hänt. En underrättelse om misstänkt penningtvätt kan aktualiseras först när pengar redan har flyttats genom flera led. När ärendet når en utredare kan bolaget vara tömt, infrastrukturen utbytt och brottsvinsten överförd till personer eller jurisdiktioner som är svåra att nå.

Myndigheten blir då tvåa eller trea på bollen. Den förväntas rekonstruera en händelsekedja som privata aktörer redan har sett delar av medan den fortfarande pågick.

Bankerna ser betalningar och förändrade kundmönster. Telekomoperatörer ser trafik och missbruk av kommunikationskanaler. Marknadsplatser, transportföretag, revisionsaktörer, försäkringsbolag, kreditupplysningsföretag, domänaktörer och andra privata verksamheter ser var sin del av förberedelsen eller genomförandet. Ingen enskild aktör har hela bilden, men flera kan ha tidiga pusselbitar innan brottsvinsten blivit oåtkomlig.

Den viktigaste informationen är inte alltid den som beskriver ett redan fullbordat brott. Det kan vara den svaga signal som gör att nästa hundra brott aldrig hinner genomföras.

Från informationsutbyte till gemensam handlingsförmåga

Samverkan får inte stanna vid konferenser, kontaktlistor och allmänna avsiktsförklaringar. Om tidiga signaler ska få preventiv effekt måste rätt aktör kunna förstå dem, kombinera dem med andra uppgifter och agera medan tid fortfarande finns.

Det kräver bland annat:

• tydliga och rättssäkra vägar för privat-offentligt informationsutbyte,
• kontaktpunkter med både mandat och ämneskompetens,
• möjlighet att återkoppla så att rapporterande aktörer förstår vilka signaler som är användbara,
• gemensamma lägesbilder som kan visa när flera små avvikelser hör till samma struktur,
• förmåga att snabbt säkra pengar, digitala spår och andra värden,
• och analys som följer aktörer och funktioner över bolags-, sektors- och myndighetsgränser.

Annars fortsätter samhället att vara bäst på att dokumentera vad som redan har hänt – efter att brottsoffret har drabbats och de kriminella har fått pengarna.

Det finns lovande exempel att bygga vidare på. Finanspolisen beskriver hur det finansiella underrättelsecentrumet under 2025 samlade myndigheter och banksektorn och bidrog till både beslag av brottsvinster och avslutade bankkonton. Samma år rapporterades 11 632 nekade transaktioner till Finanspolisen – nästan fyra gånger så många som 2024. Det illustrerar skillnaden mellan att rapportera en misstänkt transaktion som redan har genomförts och att faktiskt hinna stoppa den.

En företagsbot kan träffa ett redan tömt skal

Svenska företag kan under vissa förutsättningar åläggas företagsbot när brott har begåtts inom verksamheten. Det är en viktig del av rättsordningen för fungerande verksamheter med tillgångar, ansvariga företrädare och ett intresse av att fortsätta existera.

Men den konstruktionen får en helt annan praktisk betydelse när bolaget redan från början har skapats eller övertagits som ett förbrukningsbart brottsverktyg. Vid tiden för rättegång kan bolaget vara tömt, överlåtet till en målvakt, försatt i konkurs eller ersatt av flera nya bolag. Den juridiska personen finns kanske kvar på pappret, men värdena och den faktiska kontrollen har flyttats vidare.

För att åstadkomma verklig effekt måste utredningen därför komma förbi bolagsskalet. Den behöver klarlägga vem som haft faktisk kontroll, vem som disponerat konton, vem som organiserat målvakterna, vem som möjliggjort infrastrukturen och vart pengarna eller andra värden har tagit vägen.

Att sanktionera ett förbrukat bolag är inte detsamma som att slå sönder det ekosystem som producerade brotten.

Det handlar inte bara om antal utredare

Förslaget om omkring 100 nya medarbetare låter konkret. Men antal tjänster och faktisk utredningsförmåga är inte samma sak. Kvalificerade bedrägeri- och ekobrottsutredningar kräver en kombination av erfarenhet som inte kan skapas genom ett anställningsbeslut:

Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och andra myndigheter konkurrerar ofta om samma begränsade grupp personer. Samtidigt konkurrerar samtliga med banker, försäkringsbolag, revisionsföretag, säkerhetsföretag och andra privata arbetsgivare som ofta kan erbjuda bättre lön eller andra arbetsvillkor.

När staten inte kan attrahera eller behålla tillräckligt många erfarna specialister rekryterar myndigheterna i stället från varandra. En myndighets förstärkning blir då en annan myndighets kompetensförlust. Staten har flyttat samma person mellan två lönekonton, men den samlade nationella förmågan har inte ökat.

Det självspelande pianot

Det är ett självspelande piano och samtidigt en nedåtgående spiral. Rekryteringar sker, utbildningar genomförs och nya funktioner inrättas – men den samlade erfarenhetsnivån riskerar ändå att sjunka.

När kravprofilen inte beskriver arbetet

Myndigheternas rekryteringsannonser illustrerar ibland ytterligare ett problem. Högskoleutbildning, högskolepoäng och tidigare myndighetserfarenhet kan väga tungt, medan lång operativ erfarenhet av aktuella bedrägerimodus, digital spårning, bolag som brottsverktyg och faktisk bevissäkring får en mer undanskymd roll.

Akademisk utbildning och analytisk förmåga är naturligtvis värdefulla. Problemet uppstår när det som är enkelt att kontrollera i en rekryteringsprocess får ersätta en genomarbetad bild av vad personen faktiskt måste kunna utföra.

Efterfrågan på kompletterande kunskap har varit tydlig

Min bedömning bygger inte enbart på externa iakttagelser. Under mer än tio år föreläste jag vid bla PHS Sörentorps utbildning för bedrägeriutredare. Jag medverkade vid minst tio kurstillfällen, vanligtvis med 20–25 deltagare. Jag har också föreläst vid Södertörns ASP-utbildning.

Under två och ett halvt år ledde jag dessutom 21 grundkurser och fem fortsättningsdagar inom OSINT, DNS och modus för brottsbekämpande myndigheter. Samtliga var fullbokade, normalt med omkring 15 deltagare. Totalt handlar dessa utbildningar om minst cirka 600 deltagartillfällen. Det är inte samma sak som lika många unika deltagare, men det visar en tydlig och återkommande efterfrågan.

Så sent som under de senaste veckorna har jag från flera separata poliskontakter fått uppgiften att ASP-innehållet fortfarande inte har förnyats på den här fronten. Samtidigt är digitala spår inte längre en särskild brottskategori. De är en del av brottsplatsen i snart sagt varje brottsområde.

Sverige har länge behandlat OSINT, internetinfrastruktur och digital bevissäkring som fortbildning för specialister. Brottsutvecklingen har gjort stora delar av kunskapen till nödvändig baskompetens.

En fullbokad endagsutbildning kan ge en utredare nya ögon och användbara verktyg. Den kan inte ensam skapa arbetstid, tekniskt stöd, metodhandledning eller den organisatoriska uthållighet som krävs för omfattande utredningar.

Lobbyorganisationerna måste också beskriva konsekvenserna

Företagarna, Stiftelsen Tryggare Sverige och Svensk Handel har självklart både rätt och anledning att lyfta företagens brottsutsatthet. Det är deras uppgift att påverka politiken och synliggöra medlemmarnas problem.

Men särskilt tätt inpå ett val följer också ett ansvar att inte reducera ett komplicerat systemfel till ett enkelt budskap om att Polisen måste prioritera annorlunda. Den som kräver en ny nationell avdelning och 100 nya utredare bör samtidigt kunna förklara varifrån kompetensen ska komma, hur den ska behållas och hur resten av rättskedjan ska dimensioneras.

Ett organisationsförslag kan vara en del av lösningen. Men en ny ruta i organisationsschemat får inte förväxlas med en färdig operativ förmåga.

Tillsynsapparaten måste ingå i samma genomlysning

Samma problem finns utanför den traditionella rättskedjan. Flera myndigheter har tillsynsansvar inom penningtvättsområdet. Länsstyrelsernas ansvar omfattar exempelvis stora mängder verksamhetsutövare i ett brett urval av branscher och över omfattande geografiska områden.

Om tillsynsansvaret är mycket större än den faktiska tillsynskapaciteten uppstår ett glapp mellan formellt ansvar och praktisk kontroll. Då hjälper det inte att en viss myndighet tillfälligt får en energiinjektion medan den föregående eller efterföljande länken förblir underdimensionerad.

Först därefter går det att skilja mellan olika typer av brister:

När flaskhalsen har identifierats kan rätt åtgärd väljas: lagändring, förändrat uppdrag, resursförstärkning, rekrytering, utbildning, metodutveckling eller en kombination av flera insatser. Utan den analysen riskerar nya satsningar att förstärka den del av systemet som redan fungerar bäst – medan den verkliga begränsningen finns någon annanstans.

Politiken måste in i matchen – oavsett regering

Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter har naturligtvis ett ansvar för hur de organiserar verksamheten, utformar kravprofiler, utvecklar arbetsmetoder och använder sina tilldelade resurser. Men de bestämmer inte själva rättsordningens konstruktion, sina grundläggande uppdrag eller storleken på sina anslag.

Den 11 september 2026 gav regeringen Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten i uppdrag att stärka arbetet med att förebygga, utreda och lagföra mängdbrott. Uppdraget omfattar också samverkan med näringslivet, bland annat handeln och banksektorn. Det är ett relevant steg – men resultatet kommer att bero på om uppdraget följs av faktisk, långsiktig och sammanhängande kapacitet.

Om mängdbrott och ekosystembaserad ekonomisk brottslighet ska bekämpas på allvar måste flera delar utvecklas tillsammans:

Byggs bara en del ut flyttas kön och kapacitetsbristen vidare till nästa. Fler utredningar utan fler åklagare skapar en åklagarflaskhals. Fler åtal utan domstolskapacitet förlänger handläggningen. Fler domar utan verkställighetskapacitet flyttar problemet ytterligare ett steg.

Det här är inte en partipolitisk slutsats. Den gäller oavsett vilken regering som tillträder efter valet. Brottsutvecklingen är långsiktig, och uppbyggnaden av kvalificerad utredningsförmåga tar betydligt längre tid än en mandatperiod eller en rekryteringskampanj.

Vad är egentligen ett framgångsrikt resultat?

NOA-chefen Johan Olsson gör en viktig distinktion i sitt debattsvar. Han framhåller att Polisens arbete mot internationell stöldbrottslighet bedöms ha förhindrat omkring 100 000 stölder sedan 2023. Sådana resultat syns inte som uppklarade brott, eftersom brotten aldrig hann begås.

Uppgiften är svår att översätta till en exakt presumtiv brottsvinst, och Företagarna och Tryggare Sverige har invänt att den är svår att kontrollera utifrån. Men själva distinktionen är viktig. Ett stoppat brott innebär ett brottsoffer mindre, en brottsvinst mindre och ett ärende mindre som behöver anmälas, utredas, åtalsprövas, prövas i domstol och eventuellt verkställas av Kriminalvården.

Det kan inte jämföras rakt av med ett redan genomfört brott där rättsväsendet i efterhand lyckas identifiera en gärningsperson eller utdöma en sanktion. Båda kan vara framgångar, men de mäter olika saker och inträffar på olika platser i händelsekedjan.

Om syftet är att påverka den kriminella ekonomin behöver resultaten därför mätas närmare den faktiska effekten – inte bara i antal anmälningar, redovisade ärenden, rekryterade medarbetare eller nominellt utdömda belopp.

Mer relevanta frågor är:

• Hur mycket pengar och egendom säkrades tidigt i processen?
• Hur många brott och brottsoffer kunde sannolikt förhindras?
• Hur mycket brottsvinst återtogs faktiskt?
• Vilka verkliga huvudmän och möjliggörare kunde knytas till brottsligheten?
• Vilka bolags-, betalnings- och infrastrukturfunktioner slogs ut?
• Minskade aktörernas förmåga att fortsätta, skala upp eller byta modus?
• Ökade den samlade statliga specialistkompetensen – eller flyttades den bara mellan myndigheterna?

Min slutsats

Kritiken mot de svaga resultaten är berättigad. Företagens utsatthet måste tas på betydligt större allvar. Men det blir missvisande när ett strukturellt kapacitetsproblem huvudsakligen presenteras som en fråga om Polisens prioriteringsvilja. När myndigheten kommer in först efter att brottet och värdeförflyttningen är fullbordade är det också för sent att kalla hela insatsen brottsprevention.

Polisen kan inte ensam utbilda fram en nationell specialistkår, vinna en lönemässig konkurrens som staten inte finansierar, skapa fler åklagare och domstolsresurser eller bygga ut Kriminalvården. Polisen kan inte heller ensam skapa de rättsliga och praktiska förutsättningarna för ett fungerande informationsutbyte med privata aktörer eller kompensera för underdimensionerad tillsyn hos andra myndigheter. Och en företagsbot mot ett tömt brottsbolag kan inte ersätta arbetet med att nå huvudmännen, tillgångarna och de beständiga funktionerna bakom bolaget.

Reaktiva utredningar förhindrar inte att brottsvinster når kriminella – riktig prevention gör det!

Det räcker inte att fråga hur många nya utredare som ska anställas. Man måste också fråga varifrån erfarenheten ska komma – och hur staten ska undvika att skapa lika många nya kompetenshål någon annanstans.