Domstolarnas nya vilda västern

I februari 2025 kom Högsta domstolens avgöranden i målen om GDPR och brottmålsdomarna.

Besluten skulle bringa klarhet i frågan om hur domstolar får lämna ut stora mängder brottmålsdomar och andra rättshandlingar. HD slog inte uttryckligen fast att rättsdatabaser är förbjudna. Men den praktiska effekten är svår att misstolka: den tidigare modellen – att samla in stora mängder brottmålsmaterial och göra uppgifter om lagöverträdelser sökbara i databaser – har fått kraftiga juridiska hinder.

HD konstaterade att sekretess enligt 21 kap. 7 § OSL kan föreligga när ett företag begär ut ett större antal domar och andra handlingar i brottmål, trots att verksamheten omfattas av grundlagsskydd. Handlingarna kunde lämnas ut med förbehåll eftersom verksamheten var journalistisk.

Det låter kanske tydligt.

I praktiken har resultatet blivit något helt annat: vilda västern.

Samma handling – helt olika besked

Sedan HD:s avgöranden varierar utlämnandet kraftigt mellan svenska domstolar och myndigheter. Vissa lämnar inte ut digitalt. Vissa kräver papperskopior. Vissa vill ha flera tusen kronor. Andra skickar åtal, förundersökningar och domar digitalt inom några minuter.

Ibland verkar utfallet till och med bero på vilken handläggare som råkar svara.

Ett konkret exempel:

När jag begärde ut ett åtal/stämningsmaterial från Göteborgs tingsrätt fick jag beskedet att materialet omfattade 3 329 sidor, endast kunde lämnas ut i pappersformat och skulle kosta 6 688 kronor. Dessutom med reservationen att hela eller delar av materialet kunde komma att maskas.

När jag i stället vände mig till den myndighet som skickat åtalet till Gbg TR: Åklagarmyndigheten i Skövde avseende samma ärendekomplex så blev beskedet att handlingen kunde postas för 112 kronor.

Samma rättsstat. Samma offentlighetsprincip – men helt olika utfall.

När tillgången till allmänna handlingar kan kosta 6 688 kronor hos en myndighet och 112 kronor hos en annan är det svårt att kalla hanteringen enhetlig, förutsebar eller rättssäker.

Offentlighetsprincipen som pappersbunt!

Problemet är inte att sekretessprövningar görs. Problemet är att HD:s avgöranden tycks ha lämnat ett tolkningsvakuum där varje domstol, och ibland varje handläggare, gör sin egen praktiska avvägning mellan offentlighetsprincipen, GDPR, OSL, grundlagsskydd, journalistiska ändamål, förbehåll, avgifter och teknisk utlämnandeform.

Resultatet blir att offentlighetsprincipen i vissa fall reduceras till en pappersbunt – bokstavligen.

Det är svårt att se pappersutlämnande för tusentals kronor som något annat än en kraftig tröskel för journalistik, granskning och insyn i rättsväsendet.

Rättsdatabaserna som skapade debatten

Bakgrunden till HD-målen är välkänd. Under lång tid har debatten kretsat kring rättsdatabaser där domar, förundersökningsprotokoll och uppgifter om lagöverträdelser görs sökbara på individnivå.

Kort efter HD:s avgöranden inledde IMY tillsyn mot Legal Newsdesk Sweden AB/Lexbase och Fuplex AB/Krimfup. IMY anger att tillsynen gäller om bolagen agerar i strid med GDPR när de publicerar uppgifter om lagöverträdelser i sökbara databaser.

Det är alltså just den typ av verksamhet som stått i centrum för samhällsdebatten som nu prövas av IMY.

Så långt är det begripligt.

Sedan blir det mer besvärande.

Domstolsverkets pinsamma tajming

Domstolsverket upphandlade rättsdatabaser med ett uppgivet värde om cirka 190 miljoner kronor exklusive moms. Bland tilldelade leverantörer finns bland annat Fuplex AB och Verifiera AB. Tilldelningsuppgifter listar även flera andra leverantörer, däribland Blendow Group, Dun & Bradstreet Credit, Infosoc Rättsdata, JP Infonet, Lex Press, Norstedts Juridik och SFK Estate Market Services.

Det innebär att Domstolsverket upphandlade tillgång till kommersiella rättsdatabaser kort innan HD:s avgöranden i praktiken gjorde den tidigare modellen juridiskt högst osäker – och kort innan IMY inledde tillsyn mot just den typ av sökbara databaser som upphandlingen rör.

Fuplex AB är bolaget bakom Krimfup, som omfattas av IMY:s tillsyn. Verifiera AB är inte samma juridiska person som Legal Newsdesk Sweden AB/Lexbase, men kopplingen är ändå relevant: Verifiera AB hette tidigare Lexbase AB, och det finns individkopplingar mellan Verifiera och Legal Newsdesk/Lexbase-sfären.

Det gör inte Domstolsverkets upphandling olaglig i sig. Men det gör den principiellt känslig.

Frågorna blir uppenbara:

Vilken leverantörskontroll gjordes?
Vilka krav ställdes på GDPR-efterlevnad?
Gjorde Domstolsverket någon ny bedömning efter HD:s avgöranden?
Hur loggas och kontrolleras domstolarnas användning av dessa databaser?
Och upphandlades tjänsterna utifrån en modell som efter HD:s avgöranden inte längre är självklar eller ens möjlig/laglig?

De ansvarslösa fortsätter

Till detta kommer den fjärde kategorin: aktörer som inte verkar bry sig särskilt mycket om tydligt ansvar, publicistisk transparens eller efterlevnad.

Sidor som fup.link tillhandahåller stora mängder rättshandlingar öppet, sökbart och Google-indexerat. Det handlar inte bara om äldre material som råkade ligga kvar före HD:s avgöranden i februari 2025. På fup.link finns även mål och rättsdokument från tiden efter HD:s avgöranden – inklusive mål med 2026-års målnummer.

Det är en viktig skillnad.

Om materialet enbart hade varit ett gammalt arkiv hade frågan varit hur redan publicerade handlingar skulle hanteras efter det nya rättsläget. Men när nytt material fortsätter att tillkomma efter HD:s avgöranden blir frågan betydligt skarpare: varför bromsas öppna och identifierbara aktörer vid utlämnande, samtidigt som andra kan fortsätta publicera nya rättshandlingar öppet och sökbart?

Det är här systemfelet blir som tydligast:
Den som begär ut handlingar öppet, under eget namn, med redaktionellt syfte och med utgivningsbevis kan mötas av papperskrav, höga avgifter, förbehåll och osäker hantering.

Den som däremot publicerar och/eller laddar ner rättshandlingar öppet på nätet – även efter HD:s avgöranden – kan i praktiken fortsätta, om ansvarsförhållandena är otydliga och myndigheterna inte agerar.

Det är en bakvänd ordning.

De skötsamma aktörerna drabbas.
De ansvarslösa fortsätter.
Och det handlar inte om några enstaka rättshandlingar, utan tusentals..

Om syftet med HD:s avgöranden och IMY:s tillsyn är att skydda enskilda från storskalig exponering av brottmålsuppgifter, borde fokus rimligen inte bara ligga på dem som begär ut handlingar korrekt och öppet. Det borde också ligga på de platser där materialet redan publiceras, fortsätter fyllas på, görs sökbart och indexeras av Google .. och fritt kan laddas hem av vem-som-helst utan kontroll, loggning eller spårbarhet

Annars har rättssystemet inte löst integritetsproblemet.

Det har bara flyttat problemet till “någon annan” och lämnat efterlevnaden till dem som frivilligt väljer att följa reglerna.

Det här är inte ett angrepp på offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen är inte problemet. Tvärtom. Den är en förutsättning för insyn, journalistik och granskning av rättsväsendet.

Problemet är ett system där:

domstolar tillämpar HD:s avgöranden olika,
utlämnande av offentliga handlingar kan bli orimligt dyra beroende på myndighet,
digitala handlingar förvandlas till pappersbuntar,
staten köper tillgång till kommersiella rättsdatabaser,
samma typ av databaser granskas av IMY,
medan otydliga publiceringar fortsätter exponera materialet öppet på nätet för vem-som-helst att ladda ner.

Det är svårt att se detta som något annat än ett systemfel.

Vem tar ansvar?

Efter HD:s avgöranden behövs tydliga svar.

– Vem ansvarar för att domstolarna tillämpar en enhetlig ordning?
– Varför kan samma material kosta tusentals kronor hos en myndighet och nästan ingenting hos en annan?
– Varför ska offentlighetsprincipen i praktiken bero på vilken handläggare som svarar?
– Vilken kontroll gjorde Domstolsverket av sina leverantörer?
– Och varför riktas trycket främst mot de aktörer som går att identifiera, medan mer ansvarslösa publiceringar tillåts fortsätta?

HD:s avgöranden skulle skapa klarhet.

I praktiken har de blottlagt något betydligt mer obekvämt: ett rättssystem som vet hur man begränsar den som frågar öppet, men inte hur man hanterar den som redan lagt ut och fortsätter att lägga ut materialet på nätet.

Det borde oroa alla som värnar både offentlighetsprincipen OCH den personliga integriteten.

Tack för uppmärksamheten!