Möjliggöraren som brottsverktyg

– En berättelse om systematik och brist på ansvar

Inledning

Genom storytelling vill jag belysa en central komponent i den kriminella ekonomin: möjliggöraren. Som Ekobrottsmyndigheten definierar det, är möjliggörare ofta yrkespersoner med specialkunskap – till exempel advokater, skattejurister, banktjänstemän, fastighetsmäklare, bolagsförmedlare eller anställda vid myndigheter – som medvetet eller passivt bistår kriminella strukturer med nödvändiga tjänster. Detta fenomen kallas ibland “crime as a service”.
Och det finns naturligtvis betydligt fler yrkesroller som används som möjliggörare i olika typer av brottsupplägg, än de som EBM ger exempel på.
Läs mer hos Ekobrottsmyndigheten

Fallbeskrivning – En auktoriserad revisors svek

För cirka 15 år sedan lyckades en person genom falska intyg bli registrerad som auktoriserad revisor hos Revisorsinspektionen. Den bristfälliga kontrollen ledde till att personen godkände långt över 200 bolags årsredovisningar – varav många tillhörde 7–8 olika kriminella kluster. Möjliggöraren hjälpte också med bolagsbildning, lagerbolag, “flippa” befintliga bolag och starta svenska filialer åt utländska företag – allt för kriminella klienter.

Bluffen upptäcktes slutligen och ledde det till omedelbar uteslutning från Revisorsinspektionen – men inga polisanmälningar eller andra rättsliga påföljder följde. Denna svaghet berodde på att expertmyndigheten varken haft rutin att polisanmäla eller såg det som sin uppgift.

Inte ens för de drygt 200 bolagen, som bevisligen inte anlitat någon auktoriserad revisor, skedde någon påföljd/revidering – Ansvarig myndighet hade helt enkelt inte riskbedömt att något sådant skulle kunna ske.

Byte av titel, men inte av beteende

Kort därefter återupptog möjliggöraren sin verksamhet – nu som affärsjurist och redovisningskonsult, två oreglerade titlar i Sverige. Utan att någon ifrågasatte fortsatte upplägget. Under årens lopp blev möjliggöraren en mycket välanvänd kraft bakom hundratals bolag, där ömsom samma målvakter, boxadresser, fysiska adresser, telefonnummer och e-postadresser mm återkom bland bolagen som vilseledande kontaktuppgifter.

Att återanvända bolagsmålvakter – ofta skuldsatta, missbrukare eller nyanlända personer med bristande moralisk kompass – var tydligt i mönstret. Dessa målvakter blev nyttoföremål för kriminella strukturer och begår brott mot aktiebolagslagen.

Och för målvakter – såväl bolagsmålvakter som kontomålvakter finns det tre typer, som skapar utmaning att bedöma:
– Frivilliga, medvetna, avlönade
– Ofrivilliga, ID-kapade, omedvetna
– Tvingade (hot och våld), skulder mm

Jag bör väl också gradera möjliggörare som primär- och sekundär möjliggörare. Där personen jag ger exempel på är en primär möjligörare, som närmast kan liknas vid en projekledare/entreprenad, där han/hon ser till att lösa det som behövs för att leverera det “bemannade bolaget” – ibland med hjälp av sekundära möjliggörare, och ofta då rörande speciella enstaka tjänster.
Sekundära möjliggörare kan i sin tur vara frivilliga, ofrivilliga eller tvingade.

Systematisk recycling

Viktigt: Genom att förstå “recycling”-tänket i bolagsmålvakts- och kontomålvaktssystemet och återkommande ”kontaktdetaljer” kunde analytiker kartlägga brottsuppläggen.
Målvaktsbrottet medför dessutom så lindriga påföljder som böter eller max ett års fängelse, så det är inte avskräckande och sällan något som ens leder till åtal.

Långsiktiga men fruktlösa likvidationer

Möjliggöraren axlade senare rollen som frivillig likvidator i många bolag som hade stora eller kommande skulder. Rollen gav möjlighet att ta över styrelsen och konvertera bolagets tillgångar till likvida medel. Men i praktiken blev likvidationerna utdragna och verkningslösa och de likvida medlen *poff* försvann genom nyinkomna fakturor. Den viktigaste rollen för möjliggöraren var att fördröja processen innan bolagen nådde vägs ende.

Bolagsverket kräver endast en meritförteckning vid utnämningar av frivilliga likvidatorer (som kan anlitas av 70% eller ca 500 000 av Sveriges aktiebolag).
Vilket kan ses som otillräckligt när det gäller personer med dokumenterad historia av manipulerade dokument.

Analytiker har även kunnat iaktta hur samme möjliggörare genomfört värdeförflyttningar genom försäljning av varulager, inkråm, fordon och fastigheter mm.
Så kort och gott har rollen som denna typ av likvidator i verkligheten en mer beskrivande roll som ”bolagstömmare”.

Myndigheternas långa väg – med svaga verktyg

Motståndet från myndigheter har varit fragmenterat och utdraget. Det saknas effektiva rutiner för att anmäla eller lagföra möjliggörare.
Särskilt när det gäller sådana med god formell kompetens, men med brottsliga avsikter. Dessutom har myndigheter olika uppdrag och mandat, vilket ofta lämnar utrymme och glapp för kunniga möjliggörare att utnyttja och missbruka.

I många fall prioriteras originalbrottsligheten/huvudbrottet – medan möjliggörare hamnar i periferin.
Och detta trots att det är de som möjliggör att huvudbrottet överhuvudtaget kan ske – de tillhandahåller de skarpladdade brottsverktygen: bolagen.

---

Så varför denna typ av storytelling?

1. Konkretiserar modus operandi – Bildar insikt om hur kriminella system använder legitima strukturer.
2. Belyser regulatorisk svaghet – Visar hur brist på skyddade titlar och rutinmässiga rapporteringsskyldigheter möjliggör systematisk brottslighet.
3. Understryker behov av resurser och samverkan – Betonar att kampen mot kriminella ekonomiska strukturer kräver verktyg, samverkan och rättsliga reformer.

---

Jag ger inga förslag på vad som behöver stramas åt eller skärpas till, för det finns mer kompetenta personer för det.

Men det här är det första inlägget av det här slaget jag skriver i en planerad serie inlägg som jag kallar brottskedjan – för att exemplifiera och få läsare att förstå och kanske börja leta efter ”the devil in the details” – som jag menar är avgörande.

I bilden ovan tillhandahöll möjliggöraren 6 av 7 steg i brottskedjan (1-3 + 5-7).
Alltså tillhandahåller de fullfjädrade brottsverktygen (bolagen) och de kontomålvakter mm för den efterkommande penningtvätten/TBML (Trade Based Money Laundering) till beställarna, som utförde huvudbrotten själva.

Jag bedömer att det idag finns ca 60-70 verksamma “projektledare” av olika kaliber i Sverige, medan det finns hundratals sekundära möjliggörare, om det räcker.

Jag hoppas att det här inlägget kan föda funderingar och förståelse för att det både är utmanande och tidskrävande för en myndighets utredning att leda varje relation och koppling till bevis. Och där hoppas jag personligen på att FINUC ska komma att göra stor skillnad på sikt.