Det här inlägget är skrivet av mig, men jag har tagit hjälp att analysera och tolka mina texter och mina olika källor mha AI, så låt oss säga att det är en “AI-förstärkt Peter” som skrivit det.

Inledning

Bedrägeribrott är idag bland de vanligaste brotten, och de genererar stora vinster som ofta tillfaller organiserad brottslighet (Källa: bra.se).
Trots detta är uppklaringsgraden för dessa brott mycket låg. Under 2024 polisanmäldes omkring 230 000 bedrägeribrott i Sverige vilket är en en liten minskning med ca 8 000 jämfört med 2023 (Källa: internetsweden.se).
Personuppklaringsgraden – andelen ärenden där en misstänkt gärningsman identifierats – låg kvar på en historiskt låg nivå om cirka 3% (Källa: internetsweden.se).

Med andra ord förblir en överväldigande majoritet av bedrägerierna olösta, vilket innebär att kriminella kan behålla sina brottsvinster och fortsätta verksamheten. Nedan följer en fördjupad analys av det verkliga antalet drabbade jämfört med antalet anmälda brott, polisens hantering av anmälningarna och konsekvenserna av den stora andelen ouppklarade fall.

Samtidigt kan vi läsa om hur flera miljarder av brottsvinsterna från bedrägerierna göder och möjliggör den våldsdrivna kriminaliteten i Sverige (Källa: SvD)

Av den anledningen tänker jag att för att få stopp på den våldsdrivna kriminaliteten, så behöver samhällets krafter inrikta sig på bedrägeribekämpningen

Och samhällets krafter är i synnerhet Polisen, vars uppgift är att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, utreda och beivra brott och lämna allmänheten skydd (Källa: Lagen.nu)

Mörkertal: Verkligt antal drabbade vs. polisanmälda fall

Det faktiska antalet brottsoffer vid bedrägerier är med stor sannolikhet betydligt högre än antalet polisanmälningar. Många utsatta väljer att inte anmäla bedrägerier, bland annat på grund av låg tilltro till att en anmälan leder någonvart eller på grund av skamkänslor.

En färsk rapport från näringslivsorganisationen Almega visar till exempel att fyra av tio tjänsteföretag inte polisanmäler brott de utsatts för, främst för att de saknar förtroende för att polisen ska kunna göra något åt det (Källa:tn.se).

Även privatpersoner drar sig från att anmäla; särskilt vid bedrägerier genom social manipulation upplever många offer skam och skuld, vilket kan leda till att de avstår från att anmäla brottet (Källa:bra.se). Det innebär att ett stort antal bedrägerier aldrig registreras i statistiken, något som brukar kallas mörkertal.

Polismyndighetens egna analyser bekräftar detta mörkertal – man bedömer att den verkliga omfattningen av bedrägeribrotten kan vara 2 till 2,9 gånger större än det som syns i polisanmälningarna (Källa:polisen.se).
Med andra ord kan det verkliga antalet bedrägeribrott vara uppemot flera hundratusen fler per år, än de cirka 230 000 som faktiskt anmäls.

Den stora spridningen av bedrägeribrotten illustreras också av att de drabbar alla delar av samhället – inte bara privatpersoner och företag, utan även offentlig sektor. En granskning av SVT:s Uppdrag Granskning visade att 97% av Sveriges kommuner (281 av 290) hade betalat åtminstone någon bluffaktura under de senaste åren (Källa:internetsweden.se). Det är högst sannolikt att 100% av kommunerna har mottagit falska fakturor i samma period (Källa:internetsweden.se).

Att i stort sett alla kommuner förts bakom ljuset av fakturabedragare understryker hur utbredd denna brottslighet är. Vi kan alltså konstatera att mörkertalet – alla de bedrägeribrott som aldrig anmäls eller upptäcks – är enormt, och att antalet drabbade offer i verkligheten vida överstiger de siffror som syns i den officiella statistiken.

Polisens hantering av anmälningar: avskrivningar och uppklaringsgrad

När ett bedrägeribrott väl polisanmäls är det långt ifrån säkert att det leder till en utredning eller lagföring. Statistik från 2024 visar följande handläggning av bedrägeriärenden hos polisen:

• ≈230 000 anmälda bedrägeribrott totalt under året (Källa: internetsweden.se, internetsweden.se). Antalet anmälda bedrägerier har sjunkit något från året innan.
• Polisen direktavskrev ungefär 154 000 av dessa ärenden utan att inleda fullständig utredning – det vill säga ca 64% av anmälningarna lades ned omedelbart (Källa:internetsweden.se). Kvar återstod drygt 85 000 brott att utreda vidare.
• Endast 6 916 av de anmälda bedrägerierna ledde till personuppklaring, vilket motsvarar en uppklaringsprocent på endast 2,89% av de handlagda fallen (Källa: internetsweden.se). Med andra ord klarades knappt 3 av 100 anmälda bedrägerier upp i någon mening under 2024.

Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Polisen illustrerar tydligt denna situation.
I bilden ovan ses uppskattat utsatta (blått) följt av 2024 års officiella siffror för anmälda bedrägeribrott (orange) jämfört med antalet personuppklarade brott (grönmarkerade).
Totalt 239 141 bedrägeriärenden handlades under året (inklusive ärenden påbörjade föregående år) och av dessa kunde endast 6 916 knytas till en identifierad gärningsperson (Källa:internetsweden.se). Vissa brottstyper uppvisar försvinnande låg uppklaring – till exempel annonsbedrägerier (bedrägerier vid köp och försäljning online) där 85 850 ärenden handlades men bara 84 klarades upp, alltså ungefär 0,1%. Även stora volymer av kortbedrägerier och identitetsbedrägerier resulterar i ytterst få identifierade gärningsmän. Personuppklaringsgraden på ~3% innebär omvänt att cirka 97% av alla anmälda bedrägeribrott inte klaras upp av polisen (Källa:internetsweden.se). Notera att “personuppklarad” innebär att polis har identifierat en misstänkt för brottet, vilket inte nödvändigtvis leder till fällande dom (Källa:internetsweden.se.)

Det bör påpekas att det finns olika skäl till att anmälningar direktavskrivs utan utredning. I vissa fall är det formella hinder (t.ex. att det som anmälts inte bedöms som brott, eller att bevis saknas), i andra fall kan det röra sig om civilrättsliga tvister. Enligt bedrägeriexperter har dock en betydande andel av avskrivningarna koppling till internationella inslag, där polisen bedömer att det skulle kräva orimligt mycket resurser att utreda – till exempel om spåren leder utomlands vad gäller domäner, servrar eller bankkonton (Källa:internetsweden.se). Konsekvensen blir att majoriteten av bedrägerianmälningarna aldrig drivs vidare, vilket lämnar brottsoffren utan rättvisa och gärningspersonerna utan påföljd.

För kategorin Företag finns inte trovärdig svensk statistik att tillgå, utan endast några enstaka rapporter rörande utsatthet, som bygger på egenuppfattad utsatthet i enkätform, vilket starkt talar för en kraftig underrapportering. Som i fallet med Svenskt Näringslivs Brottsbarometer, där endast 8% av de tillfrågade uppgav att de drabbats av bedrägeri de senaste 12 månaderna (Källa: SN Brottsbarometer)
Så företagen förblir ett stort mörkertal – trots att de är den part i samhället som förlorar majoriteten av alla pengar. Sektorfördelning av brottsvinster i UK talar för att Privat sektor står för 72% av bedragarnas brottsvinster (Källa: Annual Fraud Indicator)

Men bara för räkneexempel och att 8% avser alla typer av bolag i Sverige.
Totalt företag i Sverige: 1 180 702 x 8% = 94 456 företag – så där har vi ~100 000 brottsoffer till (men som sannolikt är betydligt fler)

Konsekvenser: Mörkertalets effekt och hot mot systemet

Den stora diskrepansen mellan antalet begångna bedrägeribrott och de fåtal som faktiskt klaras upp får allvarliga följder. Om vi jämför den årliga siffran 6 916 uppklarade fall med en uppskattning av det verkliga antalet bedrägeribrott, framträder ett oroande perspektiv. Givet polisens bedömning att mörkertalet kan vara 2–3 gånger det anmälda (Källa:polisen.se), skulle det verkliga antalet bedrägeribrott 2024 kunna ligga på de anmälda 230 330 samt ett mörkertal i storleksordningen 500 000–700 000. I så fall innebär de knappt 7 000 uppklarade fallen att kanske endast knappt 1% av alla faktiskt begångna bedrägerier ledde till att en gärningsman identifierades. Över 99% av bedragarna kan alltså ha kommit undan. Även om osäkerheten i sådana uppskattningar är stor, är trenden tydlig: det finns ett enormt gap mellan brottens omfattning och rättsväsendets förmåga att hantera dem.

Nyckelpunkter:

• Av en miljon drabbade är det mindre än en fjärdedel som anmäler.
• Av de anmälda är det endast ca 36 % som går till faktisk utredning.
• Av dessa utredningar är det endast 8 % som leder till identifiering av en gärningsperson (eller 3% av anmälningarna) – vilket utgör endast 0,69 % av alla brottsoffer.
• Den stora majoriteten av gärningspersoner går alltså helt fria – en mycket systemhotande signal.
• Offentlig sektor, trots mycket hög exponering, syns knappt alls i statistiken. (och bara i MTIC-momsbedrägerihärvan så tycks strax under 9 miljarder kronor felaktigt ha betalats ut till bedragare, Källa: SOU 2024:32)

Att så få bedrägeribrott klaras upp är systemhotande på flera sätt. För det första innebär det ett stort ekonomiskt bortfall för drabbade privatpersoner, företag och offentliga verksamheter. De kriminella kan sifonera ut pengar ur samhällsekonomin i stor skala och använda dem för att finansiera annan kriminell verksamhet. Brottsvinsterna från bedrägerierna agerar i praktiken som ett “aortaflöde” av pengar rakt in i den organiserade brottsligheten – vilket också bekräftas av myndigheterna, som pekar på att bedrägeripengarna i hög grad göder kriminella nätverk (Källa:bra.se).

Polisen och andra brottsbekämpande organ har inte lyckats hålla jämna steg med bedragarnas allt mer sofistikerade metoder, särskilt i den digitala miljön, vilket har lett till ett växande gap mellan polisens förmåga och den organiserade brottslighetens kapacitet (Källa:polisen.se).

För det andra riskerar den låga uppklaringsgraden att undergräva allmänhetens förtroende för rättsväsendet och samhällets institutioner. När brottsoffer märker att anmälningar läggs ned på löpande band och att det i praktiken är liten chans att gärningspersonen ställs till svars, kan det leda till ökad misstro och otrygghet. Vissa drabbade ser ingen idé i att ens anmäla brottet, vilket ytterligare spär på mörkertalet och skapar en ond cirkel där polisens statistik inte speglar verkligheten och resurser kanske inte tilldelas i den utsträckning som behövs. Samtidigt går bedragarna fria och kan fortsätta begå brott, ofta mot nya offer.

Sammanfattningsvis visar denna analys att bedrägeribrotten utgör en mycket omfattande och svårbemästrad brottslighet. Det officiella antalet anmälningar är högt, men det verkliga antalet brott och drabbade personer är ännu högre. Polisens direktavskrivningar av ärenden och den låga personuppklaringsgraden (kring 3% av anmälda bedrägerier) medför att den absoluta merparten av alla bedrägerier aldrig får någon rättslig påföljd.

Konsekvenserna blir ett stort mörkertal som döljer problemets fulla omfattning och en penningström till organiserad brottslighet som kan fortgå nästan ostört. Detta utgör ett allvarligt hot mot både enskilda individer och samhällets ekonomi och förtroendesystem. Situationen kräver åtgärder – såsom stärkta resurser till polisens bedrägerienheter, förbättrad samverkan mellan myndigheter och kanske nya strategier (t.ex. nationella cybersäkerhets- och bedrägericentrum) – för att vända den negativa trenden (Källa:internetsweden.se, internetsweden.se). Annars riskerar bedrägeribrottens låga uppklaring och höga mörkertal att fortsatt urholka tilliten i samhället och stärka de kriminella nätverk som drar nytta av situationen.

Källor: Officiell statistik och analyser från Polisen, BRÅ samt granskningar av bedrägeribrottsligheten  (se källhänvisningar i texten ovan).

Förslag för bedrägeribekämpningen

1. Inför en nationell handlingsplan mot bedrägeribrott med särskilt fokus på internetrelaterade brott.
2. Utbilda samtliga polisanställda – inklusive aspiranter – i grundläggande internetkunskap och digital brottslighet.
3. Skapa en särskild enhet inom Polisen med fokus på massbedrägerier och bolagsbrott, bemannad av både poliser och civil IT-kompetens.
4. Säkerställ att företag, organisationer och offentlig sektor kan anmäla bedrägerier via digitala system med strukturerade underlag.
5. Skapa rätt teknisk infrastruktur för att ta emot, filtrera och automatisera hantering av digitala bedrägerianmälningar.
6. Etablera formaliserat samarbete mellan Polisen, Skatteverket, Bolagsverket, EBM och banker för snabbare informationsutbyte. (mer än FINUC)
7. Inför spårbarhet och ökad kontroll i penningflöden relaterade till målvaktsbolag och TBML-upplägg.
8. Ge civilanställda med rätt kompetens direktutredande befogenheter inom utvalda brottstyper, med särskilt fokus på ekonomisk brottslighet.
9. Tillför tillräcklig finansiering för att minska personalomsättning bland civilutredare och säkra specialistkompetens.
10. Inrätta ett nationellt digitalt rapporteringscenter för företag och myndigheter – med stöd från näringslivet.

Men på riktigt – vilket resurstillskott behövs det för att vända trenden?

Jag bad AI räkna på det, med den fakta vi känner till och Polisens mfl myndigheters uppskattningar.

Svaret jag fick var att det behövs 6 250 nya tjänster med civilutredare följt av
Antagandet bygger alltså på en civilutredarlön på ca 39 000 kr/mån, vilket ligger i linje med Polisens lönenivåer för mer kvalificerade civila utredare med IT-/ekobrottskompetens, särskilt i storstadslän. I vissa fall kan dock verklig månadslön vara både lägre (t.ex. 33 000 kr) eller högre (t.ex. 42 000+), beroende på erfarenhet och befattning.

Jag invände med att det inte finns en chans att få tag på 6 250 kvalificerade civilutredare med den lönenivån i storstadsregionerna och fick då medhåll.

Din reflektion är helt befogad – 39 000 kr/mån är mycket lågt i relation till det ansvar, den integritet och den specialkompetens som utredning av bedrägeribrott kräver, särskilt inom områden som:

• digital forensik och spårbarhet
• bolagsrätt, penningtvättsstrukturer och TBML
• domänanalys, kryptoövervakning, e-postkapning etc.

De civilanställda inom Polismyndigheten (särskilt de som har IT-inriktning) ligger ofta 10 000–20 000 kr/mån under marknadsnivån – och vilket också är ett skäl till att Polisen har mycket hög personalomsättning bland dessa roller. Många använder tjänsten som merit för att gå vidare till bättre betalda jobb i privat sektor eller annan myndighet.

Det ledde till en reviderad nivå eftersom det är lika avgörande att civilutredare är dedikerade uppgiften och stannar:
Här ser du en justerad kalkyl med ett mer realistiskt löneintervall (45 000–50 000 kr/mån), vilket ger en total årskostnad på:

• 5,4 miljarder kronor (vid 45 000 kr/mån)
• 6,0 miljarder kronor (vid 50 000 kr/mån)

Detta motsvarar ca 6 250 heltidstjänster, vilket behövs för att kunna utreda ca 25 % av de uppskattade 1 miljon bedrägerifallen per år.

______________________________________________________________________________________________________________________________

Men tror jag en sekund på att nuvarande eller kommande regeringar kommer att skjuta till såna bedrägeribekämpnings-öronmärkta resurser till Polismyndigheten?
Svar: Nej

Tror jag istället att nuvarande nedåtgående spiral kommer att fortgå?
Svar: Ja

______________________________________________________________________________________________________________________________

Fotnot om intention

Detta inlägg är inte avsett som kritik mot enskilda polisanställda eller myndighetens faktiska arbete. Tvärtom är det min fasta övertygelse att Polismyndigheten gör det bästa den kan utifrån tilldelade resurser, politiska prioriteringar och gällande regelverk. Syftet med analysen är att med ett analytiskt, faktabaserat och resonerande förhållningssätt belysa de strukturella hinder, resursbrister och underrapporterade konsekvenser som skapar en farlig asymmetri mellan bedrägeribrottens omfattning och rättsväsendets förmåga att svara upp mot dem. Att peka på dessa flaskhalsar är nödvändigt – inte för att undergräva tilliten till myndigheterna, utan för att återupprätta den.

Internet Sweden | Peter Forsman

Jag som skriver på internetsweden.se, gör det ideellt och för att upplysa dig om verksamheter och fenomen som JAG anser att det finns skäl att ifrågasätta och/eller varna för..

Innehållet kan även vara mer generellt om internet i Sverige, men även om tillvägagångssätt som bedragare använder i olika bedrägerier och bluffar/svindleri, oftast relaterade till internet.
Eller så är det analyser eller tankar jag har kring fenomen i vår omvärld, ofta då kopplat till kriminalstatistik och bedrägeriprevention.

Peter Forsman – Mottagare av “Stora Kreditpriset 2018”

Läs mer om:
https://www.internetsweden.se/las-mer-om-internet-sweden/

Allt publicerat på internetsweden.se är licenserat under CC BY 4.0 vilket innebär att du får dela, bearbeta, mixa – förutsatt du lämnar erkännande.